Oansvarig förälder, det är jag idag. Har älskat vår lilla tös så mycket ända från dag 1 så man aldrig skulle kunna beskriva med ord hur mycket, men nu har jag kommit på att det nog är ännu mer än det så vad säger man då? Fick verkligen bevis på det ikväll. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv..? ;(

Skulle gå en promenad med henne som vi försökt göra till en kvällsrutin så hon skulle få sova en kort tupplur före det sen blir läggdags på riktigt två timmar senare. Hade klätt på henne alla kläder, tog ut vagnen och lade ner henne i den så hon skulle få ligga där medan jag ännu skulle ha på mig ett par andra skor + jacka. Lämnade upp dörren och gick in. Tog på mig skorna och hörde hur hon jollrade glatt och verkade ha fått syn på eller tag i vagnleksaken.. tänkte: "åh vad sött! det vill ja hinna se" Slet åt mig jackan och i samma sekund utbyts jollret mot ett riktigt hjärtskärande skrik. Jag springer ut genom dörren och blir helt paff då jag inte upptäcker någon vagn! Inte på 1m, 2m.. utan kanske fem eller 8m. Nedför den lilla sluttningen och trapprona gjort av stenar som går mot bastun. Och där ligger vagnen på sidan, tösen inuti och med ansiktet svängt och riktigt upp mot kanten på den lilla bastu verandan. Gissa om jag blev rädd..?! Fick panik.?! Chockad?! Eller arg på mig själv?! Jo, jag blev allt!! Hur f-n hade jag inte kollat att båda bromsarna var ordentligt fast!!!.. Och varför hade jag inte ställt vagnen att stå vågrätt istället för lodrätt eller tvärtom beroende på från vilket håll man ser. Fick iaf snabbt upp både tösen och vagnen.. skyndade in med tösen fortfarande hysteriskt gråtande och tog föriktigt av alla kläder för att kontrollera armar, ben.. JAA, ALLT!! Hittade ingenting och fast tösen snabbt efter allt lugnade, vyssjande, blåsande och lite försiktigt pajande verkade bli sitt vanliga jag med leenden och joller, så kunde jag inte glömma synen av hur det hela gått till och vad som skulle ha kunnat hända. Finns ju trots allt risk för hjärnskaking/-skador och när hon svängde sig på mage så kom det ju upp lite spytta.

Ringde i panik och berättade åt T och sedan mamma vad som hänt. Visste inte om man skulle våga åka till akuten eller dyl då hon ändå verkade repa sig så fort, men skulle ju själv inte förlåta mig om det blev ngt senare. Ringde akuten men blev hänvisad till hälsostation på Smedsbyvägen iställe för de ligger inom vårt område. Var där redan 1,5h senare och det konstaterade att hon nog verkade vara helt OK. Och att mamma nog var mer till sig än tösen, men att risk finns ju ändå för hjärnsaking fast pupillerna och allt var bra då ännu. Så blev uppmanad att väcka henne ett par gånger med någon timmes mellanrum nu inatt och se till att hon vaknar så pass att man får kontakt och kan kolla ögonen. Skulle det bli något mer utöver det också att hon inte verkar ha aptit som förr eller blir riktigt skrikig så får vi höra av oss eller åka in igen. Men de trodde nog det skulle gå bra. Dessutom hade jag ju på uppmaning gett en panadol suppare mot ev värk. Och riktigt småbarn är mer tåliga än vad man kanske tror. De är så "mjuka" ännu. Men usch vad man kan känna sig usel! Men hellre att vagnen fick ta värsta smällen och kanske gå sönder än vår lilla Novalie.

Älskar henne så mycket. Underbara, söta och bästaste Novis. [v]